Vissa människor har något slags behov av att alltid säga vad dom tycker om saker och ting. Är det bra? Är detta ett accepterat socialt beteende? Nej, det är inte bra att ALLTID säga vad man tycker och tänker. För ibland är det bättre att hålla tyst. Social kompetens mina vänner! Man måste kunna skilja på situationer då det passar sig att vara ärlig och när det passar sig att vara tyst. Självklart ska man inte bara vara tyst för att det man tycker går emot vad någon annan just sagt, man kan ju absolut ha olika åsikter och ärlighet kan vara nödvändig. Den kommer ju ofta fram på något sätt ändå. Den får vara obehaglig och är man riktigt socialt kompetent kan man vara öppen med vad man tycker om något utan att för den saken skull framställa åsikten som kritik eller som något som får någon annan att framstå i dålig dager. Den sortens dåliga "ärlighet" jag syftar på är den som folk kläcker ur sig bara för att. För att DOM vill få fram något av det. Ord som varken är uppbyggande eller ens förhållandevis genomtänkta. Dom ska bara ut.
"Ärlighet" skrev jag för att jag tror att många gånger handlar det inte om att någon känner att dom måste vara ärliga utan att dom på något sätt vill hävda sig. Sätta sig över den som talat tidigare eller det/den som samtalet rör.
Sen kan man hamna i sammanhang där samtalet leds av en sån här "ärlig" människa. Då har jag väldigt ofta svårt att inte vara likadan tillbaka, men jag jobbar på det och tänker att en människa som HELA tiden måste hävda sig, slå ner på andra och få alla andra att förstå att dom minsann säger vad dom tycker och skiter i vad alla andra tänker om det... sådana människor är dom som bryr sig allra mest om vad människor tänker om dom. Varför är det annars så väldigt viktigt att få så mycket sagt? Om dom inte brydde sig så kunde dom väl bara vara tysta?

En onsdagstanke jag hade. Ett litet tillägg: En människa som pratar, pratar, pratar, pratar och pratar är inte socialt kompetent. För hur socialt är det att aldrig låta någon annan ta plats? En människa som kan samspela med andra låter människorna runtomkring ta plats och lyfter Upp dom. Inte trycker ner dom.

Hej på er!

Livet är finemang just nu. (Haha! Min telefon ville skriva "finlemmat" istället för finemang alldeles nyss.) En sak är inte riktigt så go. Att leva med Crohns i en stad man inte känner till så bra. Ännu. En av de dryga symptomen är det faktum att jag alltid måste ha en toalett i närheten. För, ursäkta informationen, när jag måste på toa så måste jag gå NU. Inte om en stund, fem minuter eller ens tre utan nununuuu! Detta blir som ni säkert kan förstå rätt komplicerat i en stad man inte känner till så bra. I Uppsala hade jag full koll på var alla dass fanns. Men inte här.

Så kan de va! Nu ska jag tillbaka till köket och äta upp mina våfflor med Dan. God kväll!

För ungefär två timmar sen satte jag mig ner för att läsa en bok. Datorn stod i viloläge och blinkade således irriterande på ett par olika ställen så jag satte igång den för att stänga av den. Lyckades jag med det? Nej. Jag fastnade. Och alldeles nyss tittade jag till vänster om mig i soffan där boken fortfarande ligger. Hann inte längre än sex sidor. Men det ska jag ta itu med nu när jag går och lägger mig.

Imorgon ska jag på introduktionsmöte på Svenska Mässan. Jag borde kanske vara lite nervös men det är jag inte. Ska försöka springa mig trött imorgon bitti så att jag inte hinner bli det heller :)

Goder natter!

http://www.ignitermedia.com/mini-movies/1923/Follow

Där har ni en twittervariant av det som hände kring Jesus när han traskade runt på vår jord.

När jag ändå nämner ett av dom så måste jag bara passa på att säga att jag gillar verkligen hur det finns så oändligt många olika ord för att "gå". Traska, lufsa, släntra, klampa, strosa, vandra, promenera och en massa mer. I synnerhet släntra tycker jag om. Det är så väldigt beskrivande. Fint det.

I helgen var Hannes och jag på en ungdomshelg i Hovslätt. OJ vad bra det var! Gud var där, John Ahlström var där, Lovisa x2 var där, Arvid jobbar där, älsklingen min var där, en massa fina ungdomar var där, en hög med sköna människor jag fick lära känna var där, dom obligatoriska äldre paren som lagade maten var där. Kort sagt; alla var där. Och bra blev det :) Efter gudstjänsten igår åkte Hannes och jag hem till hans familj där vi blev bjudna på mat och fick njuta av deras sällskap i ett par timmar innan det var dags att, tillsammans med Felix i Hannes lovsångsteam som chaufför, åka tillbaka till Göteborg. En go resa med två fina pojkar. I sedvanlig ordning tappade vi bort oss i området kring Frölunda torg, jag fick en skrattattack men tillslut kom vi hem, tack vare mr.Google-Maps. Thank you!

Nu ska jag sova. Men innan dess ska jag bara, igen, upplysa er om hur galet bra det är att jag får vara tillsammans med Hannes. Vet ingen annan som tycker jag är söt när jag gör konstiga saker. Eller någon annan som skulle orka med mig när jag är på löjligt humör och stör honom i plugger och kräver pusspauser tre gånger i minuten. Honom vill jag leva mitt liv med. Inte bara för min skull utan för att det inte finns mycket annat i denna värld som gör mig så glad som att få göra honom glad. Ibland är det så enkelt det bara kan bli. När man bara vet att det är han som är för mig och när man hoppas av hela sitt hjärta att han känner likadant. Och när man inser att han gör det... Fantastisk känsla!

Läste idag i Metro om en tjugoettårig tjej som gett ut en bok som behandlar ämnet otrohet. "”Otrohetsboken, 69 tips på hur du bedrar din tjej – och kommer undan med det”. Författaren Frida Lee Tinglöf, 21, fick idén när hon insåg att många killar hanterar sin otrohet klumpigt." Alltså va? VA?! Min första tanke var: "Är det första april idag?" När jag insåg att det inte var det, det vill säga ganska så snabbt, så började jag skratta. Det är så hutlöst patetiskt att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Men mycket mer energi än så här orkar jag inte lägga på det. Jag har inte läst boken, kommer inte att göra det, vet inget om författaren och får helt enkelt anta att hon inte visste bättre. Eller hoppas på att det är ett skämt och att hon gör det för att provocera hellre än att faktiskt hjälpa killar att vara otrogna på bästa sätt...

Idag var jag på veckan andra arbetsintervju. På Securitas. Kändes lite konstigt men kul :) Är ett försäljningsjobb där man knackar dörr, testar larmen (brandlarm och vanliga) i husen och erbjuder ett nytt slags larm till försäljning. Imorgon ska jag på veckans tredje och sista arbetsintervju. Denna gång för jobbet som konferensvärdinna på Svenska Mässan. Det verkar väldigt kul! Om jag får det och jobbet på Securitas så kommer jag att minnas denna veckan som veckan då jag blev utsatt för två bostadsbedrägerier och fick tre jobb.

Nu ska jag fika, titta på ett avsnitt av Blue Water High (rätt usel serie för barn på SvtPlay som jag fastnat för) och sen sova! Kan ju innan jag går passa på att berätta att jag bott med Hannes denna veckan för Samuel har varit borta och det är SÅ mysigt att kunna bo ihop. Det kommer att bli så tråkigt att gå tillbaka till att bo själv :( Men först ska mamma, som kommer på lördag, och jag bo en vecka hos Jenny!

KRAM

Dock ska jag börja detta inlägg med något inte så väldigt kärleksfullt. Igår blev jag utsatt för ett bedrägeriförsök. Handlade om en annons på Blocket.se. Försäljaren hävdade att "hon" var född i England men med svenska föräldrar och bad om ursäkt för sin dåliga svenska.

Först och främst ber jag om ursäkt för att inte skriva på svenska. Jag vill säga att jag är ursprungligen från Sverige (mina föräldrar är båda svenska) men jag är född i England och jag har bott här sedan jag föddes. Av denna anledning, jag talar inte svenska mycket bra och jag har mycket svårt att uttrycka mig. För frågor, vänligen kontakta mig på engelska (helst) och på svenska (om du inte talar engelska) och jag ska göra mitt bästa för att beskriva alla detaljer för att du så tydligt som möjligt.

Sedan följde en lång beskrivning av hur uthyrningen skulle gå till. "Hon" (som kallade sig för Linnea Henriksson) ville använda sig at Yahoo Real Estate någonting. Typ som PayPal, fast sämre. Jag skulle helt enkelt betala in 9.600:- i förväg och sen skulle hon skicka nycklar och kontrakt. Hon försäkrade att pengarna inte skulle kunna nå henne innan jag hade fått nycklar, kontrakt och fått se lägenheten. Men sen googlade jag en bit av hennes mail och fick en massa träffar. Bl.a. på https://www.flashback.org/t959924p70 där olika personer som blivit utsatta för bedrägeri uppger att dom fått mail med EXAKT samma text som jag. Luktar scam :P Så jag gjorde en polisanmälan på Försök till bedrägeri. Känns skönt! 

Nåväl, idag är det ju i alla fall alla hjärtans dag. Hannes och jag ska ut och äta ikväll, det ska bli väldigt mysigt! Har bokat bord på en medelhavsrestaurang här i stan. Sjukt trevligt bemötande per telefon i alla fall. När jag ringde och det var upptaget så ringde dom upp! Det är väl ändå sjukt bra service :)

Innan dess ska jag på en arbetsintervju i Mölndal och även hinna plugga ett tag. Så hej då!

Häromdagen när Hannes satt vid sitt skrivbord och skulle jobba satt jag och störde honom och råkade göra så att hans dator hängde sig, typ tre gånger. Jag som var på ett utomordentligt löjligt humör (d.v.s. jag var JÄTTETRÖTT) tyckte det var jättekul och bara skrattade och skrattade. Hannes, som nästan aldrig blir arg, skrattade tillsist uppgivet och sa:

-Du skulle varit en sån sjukt jobbig lillasyster!

När jag började tänka på det så insåg jag att han hade så rätt! Jag skulle nog varit en riktigt jobbig lillasyster. En såndär som följer efter sina äldre syskon ÖVERALLT, har sönder deras smink/modellflygplan när dom är i skolan, retas över nyfunna pojk-/flickvänner, alltid ska vara med på allting som syskonen gör och som alltid börjar gråta precis när föräldrarna kommer in i rummet så att jag själv aldrig får skulden för någonting. Och så skulle jag vara väldigt lillgammal, tro att jag var bästis med syskonens kompisar och börja sminka mig när storasyster gör det och, som tidigare skrivet, ha sönder allt hennes smink i försöket att se ut som henne. TUR att jag inte är lillasyster :)

Igår var jag med om en sådan sjuk grej! Sådär väldigt otippad att man inte ens fattar att det hänt. Emelie, Hannes och jag (Emelie är en kompis till Hannes från Jönköping) var ute och gick på eftermiddagen. Vi hade satt kurs mot havet och kollat på Google där det stod att det skulle ta ungefär en halvtimme dit. Så vi gick. När vi hade kommit halvvägs blev vi lite osäkra på vägen och skulle just till att svänga vänster (vilket varit helt fel) när en kille kom ut från ett hus där vi stod. Så vi frågade honom, men det visade sig att han var från Småland och inte hade en aning om åt vilket håll havet låg. Så vi frågade två damer som var ute och gick i stället och fick vägen förklarad för oss. När vi vände oss om och skulle gå frågade killen vi först hade frågat om vägen om vi inte heller var härifrån. Nej, sa vi och sen frågade han om vi var studenter. Ja, var svaret på den frågan och då frågar han helt plöstligt om det var någon av oss som var intresserad av ett extrajobb. Det ska till saken att jag hade under hela promenaden gått och funderat på HUR sjutton jag ska kunna vara säker på att jag får ihop tillräckligt mycket pengar under våren. Och så har jag helt plötsligt en inbokad arbetsintervju på någon Securitasavdelning för försäljning av larm och testning av brandlarm. Plus arbetsintervjun i Mölndal imorgon. Gud HÖR böner. Var så säker!

Jag har köpt mig en burk med B12-vitaminer, brist på det kan tydligen orsaka depressioner och detta är väldigt vanligt hos personer med Crohns. Bristen på B12 alltså. Och därför även depressioner. Dessutom ska jag på en arbetsintervju på tisdag för att börja jobba som vikare på lite olika förskolor i Mölndal. Jag har tagit tag i mig själv helt enkelt. För med saker att göra, människor att prata med och en kropp som funkar mår jag bra. Pratade också med min läkare och berättade om alla mina biverkningar jag får av min medicin, så nu har jag fått gå ner på halv dos så ska vi se om det hjälper :) Men det som får mig att må allra bäst är han här nedanför. Tillsammans med mina två bröder såklart :)

En sak som är mindre bra just nu: Det faktum att jag, som redan har svårt (för att inte säga jättestora problem) med att gå upp i vikt, går på mediciner för min mage som gör att jag mår illa och inte kan äta. Alltså måste jag ta medicinen på kvällen för att må-illa-effekten ska gå över under natten och inte sitta kvar hela dagen som den gör om jag tar den på morgonen. Men, oavsett hur tidigt på kvällen jag tar den så mår jag i alla fall illa när jag vaknar. Och har därför svårt att äta frukost. Och glömmer jag att ta den på kvällen (något som händer titt som tätt) så måste jag vänta till kvällen därpå. Något som magen märker av på en gång och börjar krångla. Tar två olika sorts magmediciner just nu men jag vet inte vilken av dom det är som gör mig illamående men båda två har illamående som en av dom vanligaste biverkningarna och jag vågar därför inte ta någon av dom dagtid. Vilket suger. Men, jag är glad ändå :) Förutom att jag verkar ha gått ner i vikt sen jag låg inne på sjukhuset i höstas. Vilket är underligt eftersom jag då fick näringsdrycker utskrivna och druckit såna sen dess.
För att väga upp detta dåliga med något bra så kan jag skriva några saker jag kommit fram till är SÅ skönt med att bo, typ, ensam; Att jag kan, då jag är säker på att min hyresvärd Dan är på jobbet, springa omkring naken i lägenheten, med musik på och städa. Detta gjorde jag igår under en kvart eller så innan jag insåg att jag kanske borde klä på mig något. Jag kan också dricka direkt ut ur mjölkpaketet, delvis för att jag inte delar mjölken med någon annan men också för att jag bara har laktosfri mjölk hemma och den får ingen annan dricka av i alla fall. Den är så sjukt dyr! Jag har köpt vanlig mjölk till Hannes som han kan dricka av när han är hos mig. En annan sak som är bra med att bo som jag gör är att jag kan ockupera badrummet, bada, läsa och sjunga till radion som står på en kartong utanför badrummet (finns bara ett uttag inne på toan och det ligger så väldigt nära badkaret, vill inte riskera att skvätta ner min fina gamla skruttradio) och att jag kan göra det huuur länge jag vill. Mindre bra är det att jag är mörkrädd och knappt vågar sträcka en tå utanför täcket på kvällen när jag ska sova för att jag tror att någon/något kommer att bita eller dra mig i benet. Ibland är jag inte mer än fyra år gammal i sinnet.
Nu ska jag äta mat här på Humanisten. Såklart har jag väntat en kvart för länge och kommer att få stå i dom allra värsta microköerna. Suck!

Livet är förunderligt! Underbart och underligt i ett. Det är knappt så att jag förstår att denna helgen faktiskt har hänt. Att jag var i Örbyhus och omgiven av en massa människor jag älskar, att Hannes var med och att jag så tydligt fick känna att även Gud var med. Som Hannes sa igår på andakten så är tron typ det allra mest underbara och allra konstigaste jag vet. Så mycket mig själv jag fick vara denna helgen är jag bara när Gud är med och petar. Men sen kan Han kännas så galet långt bort ibland att man tvivlar på att man faktiskt någonsin upplevt något som haft något med Honom att göra. Men sen befinner man sig helt plötsligt där i kyrkbänken/soffan/skogen/skolan och bara KÄNNER så starkt att Han finns. Där och då men också en övertygelse över att Han alltid finns med. Som jag skrev i mitt förra inlägg kan jag knappt gå på en enda gudstjänst utan att fälla ett par tårar, så var även fallet denna gång. Glädjetårar över allt jag har i livet. Lycka, kärlek, tro, längtan, hopp och tillit. Dessa saker är jag full av just nu.
Det enda jag saknar just nu är ett litet torp, rött med vita knutar, på landet utanför Örbyhus som Hannes och jag bor i.

Här kommer en liten lista på saker som är bra: (För att jag behöver påminna mig om allt i mitt liv som är så himla bra när jag ibland ser dom väldigt få sakerna som är dåliga.)
-När Hannes väcker mig genom att hoppa i sängen och sjunga. Det är inte så väldigt kul just då men jag blir väldigt glad senare under dagen när jag tänker på det.
-Att Hannes gjorde frukost på sängen till mig imorse, fastän han hade bråttom att komma iväg till skolan. (Han är fantastisk!)
-Att när jag kom hem idag och var helt inriktad på att ta uti med den enorma diskhögen som samlat höjd i två dagar så var den borta!? Dan hade diskat undan allt när jag var i skolan. Tack!
-När Jenny skickar en ljudinspelning via WhatsApp som enbart innehåller ljudet från när hon borstar tänderna och fnittrar åt sig själv.
-Det faktum att jag alltid gråter lite under varje gudstjänst jag går på. Känner mig levande och väldigt glad att jag kan gråta när det finns så många som håller inne på gråten fast dom varit med om saker långt mycket värre än vad jag har.
-Att älsklingen och jag åker hem till Örbyhus imorgon för att hälsa på! :D Och för att vara med på Total Praise så klart.
-Att jag ska få leka med kusin Emmas hund Lyra på fredag. (Drömmer och dagdrömmer om att ha en hund. Drömde om det senast i natt.)
-Jennys och mina bilder från vår fulast-grimas-vinner-tävling via WhatsApp.
-Att den nya spanskakursen faktiskt är riktigt rolig.
-När man, efter att ha haft en megasvacka i ett par timmar, kan vända och bli jätteglad bara för att man får träffa lite vänner och dricka te.
-Sist men inte minst; när Hannes får ett program han programmerat att säga att jag är snygg. Då blir man glad :P

Så där ja. Nu kan jag återvända hit och läsa när jag känner att jag behöver det. Nu står packning på schemat. Därefter fika, för som vanligt är jag sjukt hungrig efter att precis ha ätit middag.
Hej då!

(KÄRLEK och det i massor till Hannes för att han ibland är så bra att jag undrar om det inte är något lurt. Men så är det nog inte, han bara är så. Fantastiskt!)

Måndag och jag är nyligen hemkommen från skolan. (Jag läste detta efteråt och insåg att det låter som om jag och någon som heter Måndag kom hem från skolan. Något som visserligen inte överensstämmer med verbet.) Idag har jag snoozat för länge, pratat med Jenny och Lydia i telefon, haft en grammatiklektion och beslutat att baka scones till kvällsfika. Jenny kommer nämligen hit och jag har lovat att bjuda på fika, som tack för att hon skriver ut ett dokument åt mig på deras skrivare där hemma. Fint.
Idag är Göteborg upp och ner. Det är januari och borde vara den allra kallaste tiden på året right about now, men istället lyste solen på mig och värmde när jag tog mig till skolan. Som om det inte vore nog vaknade jag av fågelkvitter och övervägde att ta min tunna vinterjacka idag. Det gjorde jag inte kan jag avslöja. Men om jag inte varit en liten frusen mes hade jag gjort det. Ville inte riskera att frysa. Jag vill aldrig riskera att frysa. Tror att det är delvis därför jag finner det så hopplöst att ta mig upp på morgonen. Det är ju så mycket varmare under täcket :) Åtminstone så skyller jag på det.
På torsdag åker Hannes och jag hem till Örbyhus över helgen. Vi kommer att vara med på Total Praise, en körhelg. Det ska bli riktigt kul! Jag kommer att vara med i kören och Hannes ska spela lite olika slaginstrument och vara med i kören när han inte spelar.
Nu är det dags att laga mat. (Yaay, inte. Missförstå mig inte, jag tycker om att laga mat, egentligen, och jag älskar att äta den. Men att laga mat till enbart sig själv är så ofantligt tråkigt! Tur att jag får besök senare.)
Hej då!
(Några av dom foton jag har stående på hyllan i mitt rum. Johan till höger, jag i Ecuador högst upp och Jenny och jag utklädda till troll till vänster.)

Jag gör allt för att sysselsätta mig. Vilket idag innebär att jag gick upp klockan sju och åkte till skolan, fastän jag är ledig. (Gjorde samma sak igår.) Väl här satte jag mig i biblioteket där jag sitter fortfarande. Pluggar och har nu gjort alla övningar vi skulle ha gjort till nästa vecka. Skönt. Samtidigt som jag oroar mig lite för vad jag ska ta mig till nästa vecka, då har jag ju knappt något att jobba med. Fast det brukar ordna sig. Lärare är bra på att fixa saker man kan göra. I tid och otid.
När jag om en liten stund är klar med spanskan ska jag plugga matte för nu under våren ska jag plugga upp lite betyg. Matte A bland annat. På så sätt kommer jag att kunna söka in i alla olika ansökningskategorier när jag ansöker till Tekniskt basår på Chalmers till hösten. Högskoleprovet, kompletterade betyg och icke-kompletterade betyg.
Den här veckan är det öppet hus på Friskis och Svettis här i Göteborg. Vilket innebär att man får träna helt gratis hela veckan lång. Igår var Hannes och jag där och tränade en timme och idag ska jag på "Dans fuego", typ Zumba. Ska bli kul! Ska försöka att inte soffpotatisera, latmaska eller slöfockera ner mig för mycket i vår. Jag blir så seg då!
Nu ska jag vända åter till mina skolböcker. ¡Chao!

Idag har jag JULLOV! En hel dag :) För igår tog höstterminen slut och imorgon börjar vårterminen. Ska fira med att köpa en födelsedagspresent till Gurra som fyller 20 år nästa vecka och sen ska jag träffa Jenny och spontanisera runt på stan. Jag har planer på att spontanisera ner lite sushi i magen på mig. Vi får se :)

Förresten känns det helt sjukt att min lillebror fyller 20. Han har skägg (eller bara mustasch nu?), flickvän, han har tagit studenten, jobbat heltid som trädgårdsmästare och fyller 20 år om en vecka! Det dröjer väl inte förrän jag är gift, har tre barn, en Audi (både Hannes och jag vill ha Audi, ingen Volvo här inte) och en hund. Då kommer jag fortfarande att tycka att det är sjukt att min bror har skägg. Han är ju så liten. Och nej, jag vet. Inte på längden... med tanke på att han är mer än 30 cm längre än mig. Jag som ändå mäter över medellängden för svenska kvinnor. Summa summarum: Han kommer alltid att vara Gustavito pour moi.

Nu ska jag åka in till stan. Adios!

Lite så känns det ibland. Men sen så inser jag att den enda som skulle kunna ändra hur min värld ser ut är jag. Med lite hjälp av Gud då. Men Han kan inte heller göra något i mitt liv om jag inte låter Honom. Så i väntan på att jag ska komma på exakt vad det är för förändring jag vill ha i mitt liv så skriver jag en hemtenta på ämnet La Guerra Civil Española/Det spanska inbördeskriget. Jag har döpt den till: Los vencidos ganaron La Guerra/Förlorarna vann kriget. För att gå in i ett krig alltid är ett nederlag. Det är väl ingen universell sanning kanske men jag tycker att det är så i alla fall. Alltid förlorar man något liksom. För sen när har någon gått in i ett krig och sedan kommit ut starkare på andra sidan? Nej. Det tror jag inte på. Alltid dör någon, någon förlorar en pappa, en bror eller en man. Någon blir våldtagen, sprängd i luften eller misshandlad. Det blir inte den mest muntra text jag skrivit, varken detta inlägg eller hemtentan. Men sådant ska ju också ut. För om hela livet vore fint och bra, hur skulle vi då vara medvetna om exakt HUR bra vi har det om man inte kan jämföra det med något annat? En solig dag känns ju så oändligt mycket varmare och skönare om det regnat i två veckor dessförinnan, inte sant? Men om det är soligt vareviga dag uppskattar man det inte lika mycket helt plötsligt.

Nu har jag kommit på EN förändring jag vill försöka få till i mitt liv, jag skulle vilja att Gud skänker mig lite mer självdisciplin. Fast det kanske Han redan har... I form av Hannes. Han kanske är min självdisciplin och jag är hans soffliggare. För jag har inte så mycket av det första och han inte så mycket av det andra. Medan hans självdisciplin är jättebra och soffliggaren i mig tar lite för mycket plats. Vi kan ju dela med oss till varandra. Fast det gör vi ju redan när jag tänker på det. Hah. Gud är snabb. "Han vet vad du behöver innan du ens har bett honom om det." heter det ju... Amen på det. Nu måste jag fortsätta på hemtentan.